tisdag 19 augusti 2008

...

Ur en självmordsbenägen flickas tankar.

[Läs gärna denna]


Vad är meningen att leva om man hatar livet?
Varför säger alla att det kommer att bli bättre
att ni förstår hur man mår och att ni låtsas bry er.
ni förstår inte alls hur man mår, ni vill förstå,
ni låtsas inte bry er ni skiter fullständigt i en.
Ni tror bara att ni kan göra livet lättare för andra,
men andra kan inte få det lätt men ni förstår inte?
Ni tror att det hjälper att gå till en läkare och få medicin.
Ni har så jävla fel, om ni aldrig vart i helvetet och känt den dära smärtan.
Vet ni hur det är att behöva skada sig själv för att överleva?
Den dära underbara känslan av blod som rinner och handlederna som svider.
Den dära känslan av att veta att man inte orkar en till dag
att man snart tar sitt liv.
Den dära ångesten och paniken som fyller kroppen.
Att varje gång man tittar i speglen är ögonen fyllda av tårar.
Att varje gång man är glad får man låtsas att le fast det gör så fruktansvärt ont.
Hela tanken av livet gör en yr, att man är så värdelös.
Att varje dag kämpa mellan kampen livet eller döden,
Kämpa för en omöjligt kamp mot dom inre demonerna.
Vad ska jag nu göra?
det finns inget hopp längre det är borta.
Jag känner inte den dära livsgläjden som förrut.
Och alla denna panik, om inte på tal ångesten.
jag orkar verkligen inte med livet mera.
Jag måste bara bort hårifrån.
Det finns inga tabletter i medicinskåpet,
eller jo vitaminer men det händer det inte så mycket med.
Jag vill inte hoppa framför ett tåg
jag har ingen lust att dränka mig.
Hur ska jag då göra?
det verkar inte finnas något sätt alls att dö på.
Eller, jag kan försöka skära mig.
Jag letar fram dom vassa rakbladen och skär lite men inte djupt,
men ändå kommer det rätt så mycket blod.
Jag trycker ner hårdare och drar jag måste göra djupt jag ska bort.
men plötsligt börjar det bli tungt och andas och jag skakar
det gjorde så ont att rakbladet faller ner på golvet.
Fort tar jag en massa papper runt handleden.
Jag sitter på toalettetstolen en långstund och gråter.
Jag är patetisk helt enkelt löjligt, jag klarade inte av att dö,
jag misslyckades, vad ska jag nu göra?
Vad skulle jag nu göra när jag misslyckats?
jag kunde inte stanna kvar i världen.
Och killen skrev ju att det inte fanns plats för mig i världen,
att gud alltid gjorde honom besviken, speciellt när jag levde.
Jag förstår inte riktigt varför han sa så, men det måste vara så,
För varför skulle han säga saker som han egentligen inte menade?
Jag började faktiskt gråta när han skrev det, Patetiskt jag vet.
Men jag är känslig efter allt som hänt,
den dagen då mitt liv bara gick i spillror.
Den dagen vill jag förtränga och glömma bort.
För andra är det nog bara löjligt men för mig var det för mycket.
Jag kan ju faktiskt inte berätta för andra dom skulle nog bara reta mig.
som man inte haft nog med det.
*Suck* jag kommer nog aldrig lyckas dö,
på något sätt är det som om något hindrar mig.
för dom gångerna jag tänkt och dö kommer saker i vägen.
tillexempel den gången när tåget var förenat å jag skulel hoppa,
Eller den andra gången när jag försökte skära mig till döds å telefonen ringde.
äsch, jag inbillar mig bara,
en värdelös människa som mig har väll inte rätt till ett liv?
Så måste det vara, att jag inte ska få leva ett bra liv,
det är ju gud som bestämmer han bestämde att ge mig mörker istället för ljus,
jag måste vara elak i mitt gammla liv eftersom han verkar straffa mig.
Jag har funderat på att försöka försvinna från världen igen,
men jag kan inte svika dom som älskar mig,
jag försöker ju att kämpa för dom och utan dom hade jag nog inte alls funnits.
Undra varför allt måste vara så himla komplicerat.
varför blev livet hårdare nu för när jag blev äldre?
Jag blev ju van och ta alla hårda smällar efter mobbingen,
jag var van att ta all skit och ta hand om mig själv,
Varför öppnas allas ögon nu och förändrar synen?
jag förstår mig inte riktigt på världen längre, vart är den på väg?
var det så att jag som är guds största misstag skulle tillbaka?
Varför skulle annars gud skicka in mig i en deprition.
Även fast jag ber till honom då och då så skiter han i mina böner,
Han kan hjälpa alla andra nästan, men inte mig?
Förlåt för det jag gjort, men jag vet ju inte vad.
du anar inte hur sårad jag blir av att du inte lyssnar.
Han dära uppe måste verkligen hata mig.
Jag har insett att jag bara förlorar tid på att be,
be till någon som igentligen inte finns och någon som struntar i mina böner.
För om nu gud skulle finnas så slänger han mina böner i "inte värd att hjälpa" högen.
Ibland så brukar jag undra varför någon skulle vilja skada en lite flicka,
en chanslös liten flicka som får kämpa med sina andetag.
Jag har tänkt många gånger om jag var Djävulen i mitt förra liv,
om man nu äns hade ett förra liv, men det borde man haft efter som man straffas nu.
Hm, *suck*.
Igentligen är jag rädd för döden vad som händer,
Men ibland känns det bara som att det inte finns någon annan utväg,
så många gåner man fått höra hur värdelös man är men ändå hur underbar man är.
vad ska man igentligen tro på?
Sanningen om att man är värdelös, eller lögnen som gör en lycklig?
Jag tror bara på det som är bäst för mig att tro på och det är sanningen.
Större delen av mitt liv har jag bara levt i lögner, undan hållt mitt riktiga liv
Spelat ett dubbelspel.
Kanske är det lika bra att bara ge upp?
Men jag kan inte lämna alla jag älskar och lovat att inte ge upp.
Kanske var det att jag lovade dom bara ännu en del av mina lögner?
Det funkar inte längre när ingen tycks förstå mig.
Jag knuffar undan alla som vill hjälpa mig.
Men jag gör det ju bara för att jag är rädd för en förändring.
Om jag förklarade samma sak 1000 gånger om skulle ni inte förstå.
Ni förstår inte hur det är att leva med saker man inte kan bearbeta,
Bilder som spelas upp som en skräck film som jagar en i drömmarna med.
Känslan av att inte kunna somna att var så rädd för alla drömmar.
Men att ögonen tillslut inte orkar mera och gråter tills man somnar,
så har det varit så många gånger, att behöva gråta sig till sömns, jag hatar det.
Meningen är väll att man ska orka med och klara ut livet?
Men så är det inte med mitt liv, dom onda demonerna leker med mig,
Deras mål är att bryta ner och krossa mig tills jag inte orkar mera,
Och mitt mål är att kämpa tills dom är för trötta och inte orkar leka sina lekar med mig.
Tänk om dom lyckas bryta ner mig, dom har redan fått mig känna mig liten och ensam.
Dom vill att jag ska börja isolera mig och skada mig mera.
Jag kämpar verkligen för dom demonerna ska inte vinna över mig.
Eller rättare sagt dom får inte vinna över mig.
Det ända som säger att dom vill är att ge mig lyckan till ljuset,
Men inte ljuset till friheten, utan ljuset till himmlen.
Dom vill verkligen ha bort mig från världen.
Jag undrar kanske om det är det som är meningen?
Vad dom igentligen vill mig vet jag inte och det är frustrerand.
Dom är nog bara ute efter att krossa folks kroppar,
Jag vet att det finns många mera som har det som mig.
Många av dom har demonerna lyckats vunnit över.
Om det är meningen att jag ska behöva skada mig själv för att överleva?
Är detta verkligen mitt liv, Då säger jag nog hejdå.
Jag vet inte riktigt fall jag vill tänka länge till.
Mina tankar gör mig så deprimerad, dom är bara så negativa.
Jag undrar ofta varför det är så svårt att tänka positiva tankar om sig själv.
Det är som någon tvingar en att inte vara snäll mot sig själv fast man vill.
Jag tänker ofta på döden, fall jag får träffa mina när och kära som dött.
När någon har dött tar det tid att inse att det är sant,
att dom inte längre finns vid ens sida längre utan är borta.
Den dära otroliga saknaden och man kan inte göra annat än gråta.
Jag vet att folk skulle bli ledsen om jag dog, iallafall mina vänner.
Jag har många vänner som mårdåligt och vi kämpar tillsammans för att hitta ljuset.
Men någonstans har vi fastnat på vägen och kommer inte längre.
Vi vill kunna klara oss själva vi är inte så svaga som andra tror.
Andra dömmer oss för att vi skär oss, kollar konstig och viskar.
Men igentligen är det inget att bry sig om för dom vet inte vad som hänt.
Istället för att fråga varför man skärt sig skriker dom Emo efter en.
Dom trycker ner en istället för att hjälpa en.
Jag fick faktiskt höra mycket klocka ord av en tjej en gång, så hära löd dom:
"Om världen inte gillar mig så är det deras problem och förlust,
Jag duger som jag är och har rätt till ett bra liv".
Jag tänker ofta på det citatet hon sa, det måste ligga något i det?
För annars skulle hon knappast säga det till mig.
Hon hade tänkt så när hon var nere och efter hade hon mått lite bättre.
Men jag vågar inte säga det, för tänk om jag blir straffad då?
Igentligen får jag inte säga positiva saker alls om mig själv,
inte för mina onda tankar som inte styrs utav mig.
Jag måste börja försöka se bra saker med livet även om det är svårt.
Hur ska jag då kunna gå till vägar?
hm, jag får väll börja ljuga för mig själv att jag duger som jag är.
Om jag gör det kanske det känns bättre även om jag blir straffad?

till er som inte förståt det så är det en Novell ur mina tankar. den är längre och har fler delar, men vet inte om jag kan lägga ut dom...

säg gärna vad ni tycker. <3

6 kommentarer:

Anonym sa...

hehehej darling
jaa sidan om psykiatrin är iallafall bra, men sen om psykiatrin i sig är bra har jag ingen aning om, det får du berätta om :) KRAM!

Anonym sa...

sv: taack, <3

åh den var så bra, jag har själv mått dåligt en tid, och kännde PRECIS samma sak, vad är meningen med livet, varför finns jag när jag bara gör fel?!

spana gärna in min blogg igen: mikaaelaaa.blogg.se

Tove sa...

ja jag tycker att du ska sluta kopiera !!
Det är inte DINA tankar det är
en novell från dikta.
om ni inte tror mig titta då här
http://www.dikta.se/dikter.php?verk=277475
Ta bort den nu eller så säger jag till att ta bprt sidan !!

Anonym sa...

Vaddå sluta kopiera,. jag är från dikta >_<.

om du läser mera inlägg ser du att ja ghar mina dikter från dikta hära också -.-' ,
inklusiva att min blogg står på min dikta -.-

Anonym sa...

tips, när du skriver ett inlägg,
det här är en video, se på: http://www.youtube.com/watch?v=J09Tlzk1G88

tycker du borde ha den i din blogg :) titta ;D

Anonym sa...

Jag vill inte vara petig men som lokförare kan jag säga till dig att det är inte bara att hoppa framför tåget och vara säker på att det tar slut. Många överlever och blir invalidiserade-for life...
Hoppas att du kan kämpa dig genom dina svarta tankar och må bättre snart!