...

Den dära känslan, den fina glada känslan utav frihet.

Då man ser hur lyckliga alla små barnen är och skrattar, då dom precis lärt sig att gå.

Då föräldrarna ser stolt och säger "Det hära är mitt barn" och man ser leendet på deras läppar som lyser upp världen. Dom vaktar sitt barn hela tiden så ingentingt ondt ska hända dom.

Och skulle dom ramla så skulle föräldrarna springa dit och fråga "vart gör det ont?" . " ska jag pussa dära" ? Och så sträckte man fram fingret och fick en puss och allting var bättre och man kunde återgå till lekarna och sina vänner. Men nu är det en sådan stor skylnad än var det var när man var liten. Jag vet att jag itne kan bli barn igen men har jag verkligen fått haft min barndom? nu känner jag absolut inte den dära känslan utav friheten och vinden som blåster genom håret när man springer. Och jag skrattar inte speciellt mycket heller , ler inte eller är med några vänner, och mina föräldrar kan inte pussa bort min smärta som dom kunde när jag var liten. Då trodde jag att ett ömt finger var äkta smärta, men när jag vart äldre så förstog jag att dom undanhållt vad smärta igentligen var, sa dom aldrig någonting för att dom ville skydda mig, men så fall från vad?. Mina föräldrar tror verkligen fortfarande att jag är ett barn att dom kan rädda mig och ge mig kärlek för att få bort allt det som gör ont. Men det kan dom inte, Det är så som river och svider så djupt inne i själen att dom aldrig kommer att läka förens jag själv börjar bearbeta dom och verkligen ansträger mig för att komma på bättre vägar i livet. alla tror att det är som att bre smör på en macka att det är så lätt men det är det inte, Det är som att ha 45 pankakor i en stekpanna och vända alla sammtidigt, till och med svårare. Ni förstår inte vad som är fel, inte jag heller. Ni vill kanske bara försöka få kontakt med mig men jag vill inte det, jag vill vara själv. jag orkar inte se det ni kallar vackert i världen, för det är inte vackert i mina ögon. Allt är bara svart och vitt, istället för rosa,gult,rött,grönt och blått. allt är bara mörker vart man än vänder sig. när kommer igentligen ljuset fram och hurlänge ska man behöva vänta på det?

Är det kanske , dagar? veckor? månader? år? eller till och med aldrig? , jag vet inte vad jag ska tro längre, men ni måste förstå att jag är stor, att jag inte löngre är eran lilla flicka att jag kan ta hand om mig själv för jag vill verkligen inte att ni ska bry er, det är bara jobbigt och åter jobbigt. Ni kan ändå inget göra så varför lägga ner mer energie på mig när jag ändå bara verkar förstöra era liv? Ni kanske inte vågar säga det.Ibland vill jag bara krypa ner iågons famn och känna mig trygg hela natten men mest av allt ibland önskar jag att jag aldrig fötts...

Det var bara lite ur mina nattliga tankar.